Det var torsdagen

 

Min tid var 11.00 på sjukhuset och vi var där en kvart innan för vi skulle möta upp tolken utanför. Tolken hade sagt till mig att läkaren tyckte att hon skulle vara med eftersom jag skulle skriva under att jag godkände undersökningen. Men i efterhand nu så hade kanske inte någon tolk behövts, för detta har jag gjort varje gång de gjort en undersökning på mig.

Vi satt där alla 3 i väntrummet med hur många dörrar som helst framför oss och väntade på min tur. På min nummerlapp stod det att jag kunde få dörr 125-128 när mitt nummer kom upp på skärmen. Men så blev det inte, utan när mitt nummer kommer upp så står det dörr 101. Då var det skönt att ha tolken med sig som sprang till receptionen och undrade vad det var frågan om. Han i receptionen hjälpte till och sa att det snart skulle komma en syster i någon av de dörrar som stod på min nummerlapp.

Efter en stund dök det upp en syster och sa att jag skulle följa med henne. Jag fick ta av mig på överkroppen och sedan lägga mig på britsen. Läkaren kom in och förklarade på engelska att jag skulle bli bedövad och inte känna någonting när han tog prover från lymfkörteln.

Den här känslan att inte känna men höra hur de pratar över huvudet på mig när de håller på med mig, får mig att må illa och ge mig en konstig känsla i kroppen. Jag blundar hårdare och försöker att skingra tankarna och tänka på annat. Nynnar i huvudet på en melodi och tänker nu är det snart klart.

Det tog en kvart och läkaren tog fyra prover och han frågade om jag känt något av det han gjort. Jag skakade lite lätt på huvudet för jag kunde inte säga no för jag kände bara hur gråten växte i mig.

När jag kom ut där ifrån så såg gubben med en gång att jag inte var okej och frågade om det gjort ont. Då brast det och tårarna började att rinna och jag svarade nej det gjorde det inte. Men anspänningen släppte och jag behövde få ut tårarna.

Nu har jag ett plåster på halsen som ska sitta där i 2 dygn och sedan ska jag tvätta och hålla såret rent när plåstret tas bort. Om det skulle bli några komplikationer ska jag höra av mig till sjukhuset direkt.

Sjuksystern sa att det kan ta upp till 14 dagar med provsvaret. Låter lite länge i mina öron, eller jag kanske har förtur, som jag hoppas på.

Det blev vila hela dagen igår efter sjukhusbesöket.