Behandling nr.4

Gubben skjutsade bort mig till sjukhuset på morgonen för jag hade en tid där klockan 09.00 för en ny cellgiftsbehandling igen. Kom in rätt snart efter jag hade anmält mig och uppkopplad nästan på pricken 09.00 också. Sedan var det en sittning på 5 timmar innan jag var klar.

Men igår så hade jag inte glömt lurarna till mobilen och lyssna på boken i omgångar. Blir lite trött när man sitter där så därför blir det lyssning i omgångar. Boken jag lyssnar på är "Tranorna flyger söder ut" av Lisa Ridzén och det är Lennart Jäkel som är uppläsare och det gör han med bravur. Boken är helt otrolig, ömsint, inkännande, varm, beklämmande, glädjefull och sorgsen om vart annat precis som livet kan vara eller är.

Jag började tänka på mina egna föräldrar när jag slutade lyssna ett tag. Förstår hur min mamma kände när hon inte kunde ta hem pappa för att hon inte skulle fixa det fast de hade hemtjänst. Och hur min pappa sakta började tyna bort när han blev bosatt på äldreboendet efter korttidsboendet han varit på. Vet hur ledsen han såg ut när jag och gubben var med honom när han flyttade dit. Kändes verkligen i hjärteroten att sedan gå där ifrån och lämna honom ensam. Min mamma tog färdtjänst varje dag för att besöka pappa på äldreboendet så de fick ett par timmar tillsammans.

Tittade även på damen rakt över mig på cellgiftsbehandlingen som hette Carmen. En liten spansk dam som var mycket äldre än jag. Så liten så hon hade sina ben rakt ut i luften för hon räckte inte ner till golvet. Fåtöljerna vi sitter i är i skinn och även om det är svalt i rummet så klibbar man fast lite med sina bara lår nu när man går i shorts, kjol eller klänning. Carmen hade klänning och ju mer hon försökte lyfta på sina gamla ben hasade klänningen upp mer och mer på henne som hon inte kunde få ner när hon inte hade den styrkan att lyfta upp sig själv. Men sjuksystrarna cirkulerar hela tiden runt oss när maskinerna piper och även när de inte piper så hon fick hjälp av dem som drog hennes klänningen på plats ett par gånger. Det är verkligen inte lätt att bli gammal och skraltig. Förstod att hon måste bo ensam med när hon var klar. För när de satt henne i sin rullstol så frågade de henne om hon kom ihåg hur hon ska ta sina tabletter som hon fått. Det står på påsen som vi får men det kanske inte Carmen kommer ihåg. Så Carmen fick säga det 2 gånger hur hon skulle ta dem innan hon rullades iväg.

När jag var klar kom gubben och hämtade mig så åkte vi direkt till vårdcentralen för att beställa en tid för att ta bort flaskan i magväskan. Jag hade även tagit med lappen för blodtesterna som min läkare hade skrivit dit att jag var en cancerpatient på. Jag lämnade fram båda när det blev min tur till henne i receptionen. Och vet ni, jag blev jag så fundersam när hon lämnade tillbaka mina papper. Jag hade fått en tid till blodprovstagningen men den lappen som jag lämnade för att ta bort flaskan den lämnade hon tillbaka och sa, du kan bara komma hit så gör vi det med en gång. Nu har jag gjort detta 2 gånger förut och då har jag fått beställa en tid för den dagen som står på pappret. Men nu kunde jag bara komma dit och göra det. Jag blir inte klok på folket i receptionen på vår vårdcentral. Nu ska det bli spännande vad de säger i morgon när jag kommer dit.

Lugnt utanför ingången på sjukhuset på

 eftermiddagen.