Några steg blev det

Igår tog vi oss en långpromenad bort till Cabo Roigstranden när vädret var så vackert. Blåsten som dom lovat även igår hade avtagit betydligt och det var bara skönt när det fläktade när man gick.

Förra året brorsan var här i mars med sin dotter skulle vi besöka Cabo Roig också. Men då var vädret så kass så vi gick till Cabo Roig i ren tjurighet fast det var svinkallt. Ingen skön promenad eller vätskestopp när vi kom fram.

Men igår var det underbart att slå sig ner och beställa in en pizza som vi delade på till ölen. Vi satt där ett bra tag och babblade om allt möjligt och samlade krafter för att gå hemåt igen via havet. 

Jag älskar den smala vägen utmed havet som man kan gå. Vi passerar många små trappor upp till husen som ligger där, och även en massa trappor som leder ner till havet. Det är en trappa som jag alltid stannar och tar kort på och gubben undrar alltid om jag inte har tillräckligt redan. Tänk om trappor kunde tala.

När vi nästan hade gått klart vid havet stötte vi på hinder. Dom hade spärrat av för det hade rasat lite sten från stenväggen. Men så nära slutmålet på stigen och sedan vända tillbaka en bra bit kändes så långt bort i tanken (på gubbarna). Så för att inte komma på efterkälken trotsade jag med avspärrningen som var. 

Bara en liten bit till så var man framme.

Stranden håller sakta att fyllas på med soldyrkare.

 En pizza med lite sting i till ölen.

 Sedan började den vackra sträckan hemåt igen.

 Den vackraste trappen av dem alla på sträckan.

Aja baja 🙄.