Det var som jag befarade

När vi skulle gå till restaurangen i söndags passerade vi några sopcontainrar och vid några är det så man kan slänga sitt trädgårdsavfall också. Vid dom är det livsfarligt att gå förbi med gubben 😨. 

Såklart så fick han se en kaktus som någon hade slängt när vi gick förbi. Och såklart var han tvungen och stanna och kolla ordentligt.

Som tur var så var vi på väg till restaurangen och man kan inte komma med en kaktus under armen när man ska ut och äta. Så jag pustade ut inombords 😓 och tänkte att den där har han säkert glömt bort när vi går hem igen.

Jag hade totalt glömt bort kaktusen när vi gick hemåt men inte min gubbe. För när vi vek om hörnet till vår gata skulle vi helt plötsligt inte gå så fort utan ta det lilla lugna tempot istället när vi gick förbi komposthögen som låg där på gatan 😕.

Och han sken upp som en sol när han såg att kaktusen låg kvar där helt orörd. Det hade inte varit någon annan blomletare ute och norpat den. Så de sista 200 metrarna hem spatserade han stolt med kaktusen balanserande mellan tummen och pekfingret, för att inte få några taggar i handen 😊.

Så nu pryder den sin plats i en kruka här på gården. Och jag erkänner att jag tycker den gjorde sig mycket bra i den också.

Så jag säger som min gubbe ofta säger, när det gäller blommor (eller hundar och fåglar fast det var förr det). Har vi redan ett gäng så spelar det ingen roll och det kommer en till i gänget 😉.

Varför ha 1 när man kan ha 100.

Men tjusigt blev det.